Roliga stunder

Det är skoj att ta en öl och gå ut och dansa…

…det är kul att se en grym film med söta vänner…

…det är väldigt underhållande att plugga på universitetet ibland…

…och det är hur schysst som helst att käka en Golden Gaytime i parken. Honey, parken var roligare när du var i den!

Politik down under

Australiens premiärminister John Howard verkar vara en mindre trevlig typ om ni frågar mig, kanske framför allt på grund av den utrikespolitik han och hans parti, styrande Liberal Party, för. Till exempel är de inte alls intresserade av att skriva under något Kyoto-avtal utan avfärdar Australiens globala ansvar med samma usla argument som även Det Stora Landet i Väst brukar köra med – snackar på om att Indien och Kina undlåtit att skriva under protokollet, vilket gör att det inte tjänar något till om Australien skriver under. Sandlådenivå alltså – “om inte ni gör det så tänker minsann inte vi göra det heller”. Desto mer intresserade verkar dock Howard och Liberals av att vara med i USA:s War on Terror, vilket resulterar dels i en ganska kritiserad jakt på eventuella terrorister på hemmaplan, dels i flygbiljetter till australiska soldater till fronten i Irak.

Vidare visar den debatt som förts här de senaste veckorna med anledning av en båt med 82 Sri-Lankeser på väg mot australisk hamn för att söka asyl vilken läskig inställning regeringen har till flyktingars rättigheter. Efter att ha talat om för männen att de inte är välkomna till Australien – att de kommit för att söka asyl, en internationellt stadgad mänsklig rättighet, verkar inte ha någon betydelse – skickar man dem istället till pytteön Nauru norr om Australien. Detta som ett led i en policy regeringen för avsedd att avskräcka människosmugglare och illegala immigranter från att komma till landet.

“Not coming to Australia is a greater deterrent than being landed in Australia and then processed here”, säger immigrationsminister Kevin Andrews, ett uttalande som fick mig att bli alldeles mörkrädd. Hur kan ett land som Australien, alldeles nybakat med en mörk historia och en befolkning där den stora majoriteten av folket själva är immigranter några led tillbaka i tiden, ha mage, samvete och moral att ha den inställningen? Flyktingar, immigranter och människor som söker sig från usla förhållanden ska alltså inte, i enlighet med internationell lag (och sunt förnuft och om ens bara en gnutta medmänsklighet) välkomnas, hjälpas och emottas, utan istället bli avskräckta från att komma hit? Och istället lämpas över på lämpligt litet grannland som en behändig lösning – det man inte ser det finns inte heller, typ. Skämmes, ta mig fan!

Man vet att man är i Sydney…

…när det är vanligare att man får trängas med surfbrädor än barnvagnar på bussen, och när solskyddet på bussfönstret är format som ett palmblad. Strandlivet är heligt här!

Dripp, dropp

Sitter i köket och knappar på min laptop medan regnet tilltar utanför. Undrar återigen what’s up with this weather?! Jag är i Australien ju, det ska väl för sjutton vara sol och varmt här jämt? De senaste tre veckorna har det regnat en hel del, något Sydneyborna är överlyckliga över då de precis genomgått den värsta torkan på evigheter. Jag är dock måttligt road. Sol är ju roligare än regn, eller hur?! Jag får trösta mig med att det alldeles säkert kommer att tvärvända när som helst, som vädret härbrukar göra, och bli soligt och varmt.

Borde skriva på terminens första inlämningsuppgift som snart ska ligga i föreläsarens fack, men jag lyssnar på Lantz i P1 över nätet och Annika och Carina Berg distraherar mig med sitt roliga snack. Svårt att jobba då! SR är faktiskt en av de saker jag saknar hemifrån, jag har inte hittat någon riktigt bra radiostation här att lyssna på under joggingturer, plugg eller matlagning. De flesta radiostationer (förutom internationella SBS som jag tyvärr inte fattar ett jota av då de snackar alla möjliga språk förutom engelska) är alldeles för kommersiella och ytliga – när de till och med börjar sända reklaminslag mitt emellan nyhetsinslagen blir man liksom helt desillusionerad över media i detta land. Tacka vet jag public service! : )

Just nu intervjuar Lantz och Berg faktiskt en kille från min hemstad Falköping, Ronny Sandahl från Aftonbladet som precis kommit ut med sin debutroman Vi som aldrig sa hora, där han tydligen “gör upp med sina ungdomsår i småstaden”. Låter skoj – den ska jag absolut läsa. Ser fram emot massa nostalgitrippar som med all säkerhet gömmer sig mellan pärmarna i boken – tonårsdisco i Parken, nattbad på Odenbadet, raggare på Ströget, timslånga fikasessioner på Fredrikssons eller Maggans utanför gymnasiet. För så monumentala Falköpings-institutioner kan han ju inte utelämna!

Innan jag säger adjö, ett filmtips. La Faute à Fidel! eller Blame it on Fidel, som den heter på engelska. Såg den med några vänner igår kväll då den visades under French Film Festival, och den var alldeles, alldeles ..underbar! Magnifique! Merveilleux! Superb! En pärla helt enkelt, leta reda på den allesammans så kan jag garantera en oslagbar filmupplevelse. Jag hade på riktigt svårt att sluta le när jag promenerade hem från bion igår kväll!

Right is right?

Hajade till av en scen i en av filmerna jag såg idag. Bilarna körde på höger sida, och min omedelbara tanke var: fel!

Så, det tog dryga två månader alltså…

Filmtajm

Något som verkligen är toppen med storstäder är det rika kulturutbudet – i de riktiga kosmopolerna är kulturlivet ofta som ett dignande smörgårdsbord som bara väntar på att man ska hugga in. Kulturbuffén här i Sydney är inte alls pjåkig, och hittills har jag knaprat på lite av varje – konstutställningar, vernissage och teatrar. Den senaste veckan har min kulturkonsumtion dock varken följt näringspyramiden eller tallriksmodellen – mitt intag har helt och fullt begränsats till den näringsgrupp som stavas film. Hela två sköna filmfestivaler visar film här i Sydney just nu, French Film Festival samt Sydney Arab Film Festival. Typiskt nog upptäckte jag den sistnämnda inte förrän idag – festivalens sista dag.

Jag hann dock gå på avslutningsvisningen som bestod av tre filmer av en ung libanesisk dokumentärfilmare, Eliane Raheb. Visningen inleddes med en charmig tvåminuters-snutt om Beiruts ständigt förekommande strömavbrott och följdes av kvällens huvudfilm So Near, Yet So Far, en gripande, närvarande och underbart vacker film om hur barn på olika platser i Mellanöstern påverkas av hur våld i regionen oundvikligen präglar deras vardag. Raheb, filmaren, porträtterar dessa kids och deras föräldrar vackert avskalat och nästan ruggigt nära, så att varje människoöde i filmen berör. Åh, så underbart det är att få en sådan där rak höger som säger “hallå, vi är alla människor här på denna planeten, allt det där med olika kulturer, etniciteter, nationaliteter är bara tjafs – innanför ytan bär vi alla omkring på ett bultande hjärta som gråter och jublar över samma saker!” Och så oerhört arg och förtvivlad man blir, över den bild av Mellanöstern och människorna där som media målar upp – våld, extremism, oförsonlighet och människor som decimeras till siffror i antal döda i bombattentat. “People seem to only be interested in us when we’re dead”, som konstaterar Raheb krasst angående massmedias rapportering från regionen.

Men så är det ju förstås inte, även om det verkar omöjligt att få konventionella tv- och filmmakare att inse det. Visst är vi många som vill ha en mer eftertänksam, utmanande, diversifierad och nyanserad rapportering. Någon mer än jag som är trött på att inte se en enda arab på film förutom som terrorist? Eller att händelser i arabvärlden endast nämns i nyhetssändningarna då det rör sig om kärnvapen, fundamentalister, självmordsbombare och våldsdåd? Och, kanske allra läskigast, att regionens vanliga människor totalt osynliggörs i en medierapportering där länderna definieras av galna ledare och deras vålds- och maktfixering. Irakier är inte lika med shi’a/sunni-motsättningar, iranier med shari’a-lag, palestinier med attentatsmän och saudiaraber med auktoritära oljeshejkar, även om kvällsnyheterna gärna får oss att tro det. Alla enkla, ensidiga och deterministiska svar på stora och svåra frågor är nämligen alltid fel, fel, fel – vi underbara typer som kallas människor är alldeles för mångsidiga, knasiga, motsägelsefulla – ja mänskliga – för det!

Home sweet home

Åh så mycket, mycket bättre jag trivs i mitt nya hem än i lägenheten där jag bodde förut! Det är verkligen toppen att ha city runt hörnet och soliga gröna parker och myllriga caféer utanför dörren – bra mycket trevligare grannar än de hårt trafikerade vägar och stora kontorsbyggnader som flankerar mitt tidigare hem. Nackdelen är att restiden till universitetet är ganska mastig – upp till en och en halv timma om jag hoppar på bussen under peak hours då den famösa trafikstockningen drabbar Sydneys gator. Dock, det är ingen risk att sitta sysslolös då man som student alltid har litteratur och åter litteratur att läsa – de där bussturerna är faktiskt riktigt bra för studierna! Dessutom tillbringar jag inte hela restiden på en skranglig buss – en halvtimma av restiden är promenadsträckan från min dörr till bussen som går till universitetet.

Eftersom jag är så glad över mitt fina och hemtrevliga boende men tyvärr inte har någon av er kära vänner och bekanta här att visa mitt kap för ger jag er istället en liten virtuell rundtur här:

Porten till 77 Ferry Road.

Här är mitt rum, ett helcharmigt litet krypin möblerat med en vild mix av gammalt och nytt. Inte fullt så estetiskt kanske, men I like it! Spana in min fina gardin, ett afrikanskt tyg jag köpt av en senegalesisk man i hans butik i Newtown, en stadsdel nära Glebe där jag bor.

Vardagsrummet jag delar med David och Andrea. Inga kommentarer angående den rosa soffan! : )

Går man nedför några trappsteg på baksidan av huset kommer man till uteplatsen. Den är verkligen guld värd för någon som bott i en lägenhet (utan balkong dessutom) de senaste sex åren.

Nu folks, ska jag ut i solen och parkera mig i en park eller på ett café med en hög böcker och artiklar och få lite plugg gjort. Det är inte överallt man kan jobba på solbrännan och med studierna samtidigt! : )

Ombytligt väder

Jag hade hört en del om vädret i denna del av Australien innan jag kom hit – att det skulle vara föränderligt och nyckfullt samt inte sällan gå från den ena extremen till den andra under en och samma dag. Fullständigt otillräkneligt alltså. Och allt jag hörde var sant! På väderleksrapporten får man höra att vädret ska vara “mostly fine”, “partly cloudy” eller “possible showers” (ofta alla dessa på en och samma dag) – hur precist är det? Inte ett dugg, de skulle lika gärna kunna säga “we ain’t got a bloody idea”!

Melbourne förresten, ska vara ännu tokigare än Sydney – staden är känd för att vara ett ställe där man kan uppleva alla de fyra säsongerna under en och samma dag. Med andra ord, i detta land är det inte lätt att välja rätt kläder på morgonen. Med lite av den vanliga inverkan av Lagen om Allts Jävlighet dessutom, brukar det regna då man lämnat paraplyet hemma samt vara solgass då man för en gångs skull hoppade i långbyxor.

Ok, innan jag lämnar dagens i-landsproblem vill jag illustrera min diskussion med några foton från Manly, en av Sydneys stränder. Satt i sanden häromdagen och läste och hade det skönt i solen, med en blå himmel, surfare och solbadare som utsikt. Efter en halvtimma eller så tittar jag upp från boken och vänder mig om, och får till min stora förvåning syn på ett gigantiskt regnmoln som tornar upp sig på himlen. Ruskvädret kom bokstavligt talat från ingenstans och överraskade hela Manly. En ganska trevlig överraskning dock, då man ständigt behöver svalkas av i den australiska hettan.

Flyttdags

Efter några veckor i en ny stad brukar man börja få lite koll på olika stadsdelar – man börjar känna var man trivs att vara, vilka delar man inte alls gillar, var det är lugnt och mysigt, var det är mycket röj, vilka delar som praktiskt taget bara är transition zones – områden som mer eller mindre bara binder samman delar av staden med varandra – samt var någonstans man känner sig hemma. Jag har hittat min favoritdel av Sydney i Glebe – en härlig del av innerstaden fylld av caféer, restauranger med mat från jordens alla hörn, bokhandlar, new age-affärer, små parker och en underbar lördagsmarknad med det bästa second hand-utbud jag sett.

Glebe verkar också ha en riktig community-spirit – fiken ordnar föreläsningar och debattkvällar och människorna på gatan ser en faktiskt i ögonen och ger en ett leende (till skillnad från i andra delar av innerstan där alla stressar från bussar till kontor till lunchhak, precis som i alla andra storstäder). Ett trevligt ställe alltså. Och nu det allra bästa – nu finns det en brevlåda i Glebe med mitt namn på den. Tjoho! Jag ska flytta – imorgon kånkar jag mina fullpackade väskor (jag kommer aldrig få med mig alla saker hem till Sverige, det inser jag redan nu) till 77 Ferry Road där jag ska bo i ett hus tillsammans med ägaren David, en heltrevlig man i 50-årsåldern samt Andrea, en tjej runt 30 från Melbourne.

Huset är en riktig pärla, ett litet gårdshus med en mini-gräsplätt på framsidan och en underbar solig uteplats full med tropiska växter bakom huset. Står man på tå har man till och med havsutsikt – något otroligt viktigt i denna stad. “Jaha, du har flyttat? Har du havsutsikt?” är den första frågan till någon som flyttat snarare än “Var någonstans har du flyttat?” David har bott i huset i 20 år, och har fixat och renoverat en hel del – köket är stort och nytt, vardagsrummet ombonat och mitt rum är jättefint med stora gamla fönster och helcharmiga väggar av någon slags träfaner varav en av väggarna är målad i – tatam – guld! Helskönt! Huset ligger på en lugn gata någon minuts promenad från Glebe Point Road, hjärtat av Glebe, och tjugo minuters promenad från Sydney CBD – Central Business District, som är den pulserande stadskärnan.

Flytten innebär dock att det är dags att säga hejdå till mina nuvarande rumskamrater, vilket är lite trist. Jean, en malaysiska och arkitekt som är lika gammal som mig, är en jättesöt tjej som jag nog kommer att hålla kontakten med trots att vi inte kommer att bo tillsammans. Sumaya och Ayta är också fina tjejer som jag haft många roliga pratstunder med. Bra att jag vet var jag kan hitta dem!

Sumaya bjuder oss på libanesiskt kaffe och som grädde på moset även en spåsession i de tomma kopparna. I min kopp såg hon ett fint liv, men även ett tomrum, något som fattades. Karim – that’s you! Kom tillbaka till min sked! : )

Jean och jag hugger in på kvällens middag.

Två foton av skolan, Macquarie University. Jag valde att knäppa bilder där gröna träd skymmer husen eftersom byggnaderna är riktiga betongkolosser från sjuttiotalet. Ruggigt fula byggnader – varken anrika gamla charmiga hus som man hittar i Lund eller nya, fräscha och ofta riktigt snygga byggnader som man är van vid från Malmö. Nä, detta universitet är grått, brunt, slitet och hopplöst smaklöst!

Måste bara posta detta foto också – två lorikeets (så heter de tydligen) som satt och kikade in genom vårt köksfönster förut idag. So sweet!

Kimmen-babe, jag saknar dig!