Space available

Gick förbi Happy High Herbs (vilket namn!) i Newtown härom dagen, en affär som säljer alla möjliga konstiga örter och växter som tydligen gör en både happy och high. Enligt skylten i fönstret verkar man dessutom kunna få en tripp till space där. Så, övervintrade hippies – no need for lsd och andra psykedeliska droger any more!

Kundvagnar

Systemet som finns hemma i Sverige att man stoppar en femma eller tia i pant för att använda en kundvagn finns inte här. Istället är kundvagnarna olåsta och fria att köra iväg med hur och var man har lust. När Sydneyborna handlar packar de vagnarna fulla med påsar och kör sedan iväg med dem, ofta ända hem om de bor i närheten av affären. Detta system gör att man ser kundvagnar på alla möjliga ställen i stan – på trottoarer, bakgator och i folks trädgårdar.

Undrar just hur de kommer tillbaka till sina affärer och köpcentra igen? Kanske någon som bott här i landet längre än mig vet?

Sorry Day

För tionde året i rad hölls Sorry Day här i Australien. Upphovet till denna dag var rapporten Bringing them Home som berättade en historia många inte kände till eller valde att inte se – hur minst 100 000 aboriginska barn fram till 1970-talet blev bortförda från sina familjer till barnhem, andra institutioner eller vita familjer. Rapporten om the Stolen Generation var ett chockerande uppvaknande för många australier och start för en omfattande debatt om landets postkoloniala historia. Bland många åtgärder och strategier rekommenderade Bringing them Home att en nationell Sorry Day skulle hållas varje år för att erkänna effekterna av dessa tvångsbortföranden på Australiens aboriginska befolkning. Den 26 maj varje år uppmärksammas detta runt om i landet.

Jag var med på Sydney’s Sorry Day som startade med en marsch genom city från Town Hall till Circular Quay, där den fortsatte i en solig park med musik, dans, tal och berättelser från medlemmar ur den Stulna Generationen som blev bortförda som barn.

Många aboriginska flaggor vajade..

..och det var alla sorters deltagare med i tåget.

I tio år har premiärminister Howard vägrat be den aboriginska befolkningen om ursäkt å sina egna samt å nationens vägar, något han helt rätt fått mycket skäll för. Här är två alldeles utmärkta sätt att säga “sorry” på. Som du ser, Howard, är det inte ett dugg svårt.

Peter Garrett, känd profil här i Australien – f.d. Midnight Oil-sångare och nu politiker, pratade under dagen.

Hemma på min gata i stan

En slingrig trappa leder upp till Glebe Point Road, huvudgatan i Glebe.

Detta färgglada hus bor granne med mitt tillfälliga hem.

Utsikten från Glebe Point Road, Sydneys skyline i bakgrunden.

Här finns en uppsjö av mysiga fik och matställen.

På väg till Newtown promenerar man genom Wenthworth Park.

Ok, ni har sett bilderna från mitt universitet, betongklumpen, va? Betydligt vackrare är Sydney University som ligger mellan Glebe och Newtown, 15 minuters promenad från mig.

En favoritaffär på King Street i Newtown.

Oxford Street i Darlinghurst, vi är på väg till…

…Michel’s i Paddington för att käka middag. Här är Mandanda…

…och Marco och Charlotta.

Tillbaka i Glebe igen, här är två suveräna bokhandlar.

Utsikten från min gata.

F*ck

Australier har ett ovårdat språk, sägs det. Så här trevliga var några kontorsklädda 40-någonting arbetskamrater (?) jag passerade på stan, som av deras vingliga gång att döma antagligen var på väg från en kväll med lite väl många efter-jobbet-öl.

- You’re a fucking idiot!
- Fuck you.
- Fuck you!
- Nah, fuck off!
- You’re a dick!
- Yeah, a fuckin’ walking dick.

Homo sapiens

Via Matilda hittade jag denna krönika som på med ett sådan där skönt, avslappnat och personligt språk påminner oss om något vi skrämmande nog tenderar att glömma ofta – vi är alla människor. Same, same but different.

Heja Sveriges Radio

Tur att SR finns! Vem skulle annars rädda mig från essay-skrivande?

Jag har haft fyra sjukt hektiska veckor i skolan och har nu bara en sista uppsats kvar att skriva innan det blir lugnare, en 2500 ords diskussion kring huruvida kolonisatörernas brott mot aboriginerna här i Australien kan benämnas folkmord. Piece of cake. Not. Lagom till denna deadline har jag fått en sådan där släng av total icke-kreativitet och idé-formulerings-argument-och-inspirations-torka. Ni som pluggar känner igen denna otrevliga åkomma, visst? Vanligt förekommande vid tentainlämningar, och uppsatsskrivande. Dessutom dyker den alltid upp då det finns andra kul aktiviteter som bara behöver göras istället för pluggandet.

Eller, det behöver inte ens vara exeptionellt kul och spännande saker. Efter att ha varit på gymet med Jannike, lunchat med Jannike och Charlotta, sprungit in på Body Shop och fyllt på sminkförrådet och sett en rolig spansk film på Spanish Film Festival var det verkligen hög tid att börja skriva. Men nope. Just nu håller jag istället på att lyssna igenom massa program som sänts i P1 den senaste tiden. Vilket är en alldeles underbar sysselsättning. Favoriter jag alltid lyssnar på över nätet är:

Barnen som har paneler med kids/tonåringar som ger underbart kloka svar på frågor som vuxna ringer in,

Spanarna som är ett av mina absoluta favoritprogram någonsin, alla medier, alla kategorier, och leds av suveräna programledaren Ingvar Storm – som även leder

På minuten, helt klart roligast i etern,

Vetenskapsradion Språket som pratar underbart smånördigt om alla möjliga språkrelaterade fenomen,

Ring P1 där Täppas gör en hyllningsvärd insats och snoppar av smygrasister, mossiga typer utan något vettigt att göra på dagarna och alla möjliga knäppskallar,

Filosofiska rummet som ser till att man får sin dos av äventyr i världen av existensiella frågor,

Lantz i P1 förstås – bästa Annika Lantz gör vilken grå dag som helst till strålande solig, och så förstås

Ekots lördagsintervju och Godmorgon, världen! som håller en au jour med vad som sker där ute i stora världen.

Ofräscha flatmates

Ok, vad är värst att dela hus med – kackerlackor eller folk som lämnar smutsig disk efter sig hela tiden?

Hm. Varför välja förresten, när man kan få båda två?

Hemmafödsel

Min vän Klara har precis blivit trebarnsmamma. Hur grymt är inte det! Vad som är ännu mer imponerande – hon har fött sina två yngsta barn hemma. För två veckor sedan föddes hennes och Fredriks lilla dotter Ayla hemma i lekrummet i deras hus i Vilske Kleva. Klara har skrivit en alldeles underbar berättelse om hur lilltjejen kom till världen som ni kan läsa här.

Höstdag

Lite omvänt känns det allt att löven faller så här mitt i maj månad. Träden på universitets gård är alldeles brun-orange nu. Vilket matchar de slitna, fula och 70-tals-murriga byggnaderna alldeles utmärkt!