Nu..

..ska jag snart zippa upp dragkedjan på min väska, städa ur lite keso och morötter som inte håller sig två veckor ur kylskåpet, ge blommorna massa vatten, komma ihåg att packa ner alla laddare och pass och kamera och andra viktiga förnödenheter, lägga mig och sussa lite i nytvättade styva och kalla lakan för att sedan vakna vid sextiden och åka över bron till Kastrup där planet till Los Angeles väntar. En fin och lajbans fallskärmssemester i Kalifornien ska bli ett väldigt bra sätt att tillbringa de kommande två veckorna på.

Kolla..

..in när Jimmy sitter i tv4 Öresund och berättar om läxläsningsprojektet i Rosengård som jag är engagerad i här.

Jag har..

..tidigare skrivit om att Australiens regering äntligen bett de första australierna, aboriginerna, om förlåtelse för de övergrepp och den diskriminering folket utsatts för sedan den europeiska landstigningen 1788. I onsdags sade Kevin Rudd Sorry å landets vägnar. Detta är förhoppningsvis det första steget på väg mot en jämlik och positiv framtid för alla australier. I P1:s Nordegren i P1 intervjuades häromdagen en svensktalande aboriginsk kvinna och berättade historien om sin mamma som tillhör The Stolen Generation och alltså blev bortförd från sin familj av de australiska myndigheterna. Hon skildrar också på ett fint sätt hur vardagen ser ut för många uraustralier idag. Här kan ni lyssna i efterhand genom att klicka på “senaste sändningen”, eller ladda ner programmet i podradio och ladda mp3spelaren.

Andra bloggare om Sorry, Kevin Rudd, Australien, aboriginer

Nostalgitripp..

..är ett underskattat nöje. Som inte avnjuts tillräckligt ofta, åtminstone inte hemma hos mig på Ystadsgatan. Läste hos Populärkulturjunkien att ZTV kör nostalgiveckor nu och visar gamla sköna program från förr som Knesset, Tullhus 2 och Äntligen Fredag varje kväll kl 21. Det har jag missat, men tänker ta igen snarast möjliga. Vilket kalas, att se snubbar som Anna Mannheimer, Ebba Blitz, Kajsa Mellgren, Johan Widerberg, Alice Bah, Ola Lindholm, Amanda Rydman, Pontus Djanaieff och Viggo Cavling i sina kära gamla nittiotalsskepnader igen. Nittiotalsnostalgi är ju förresten hur hot som helst just nu, med Henrik Schyfferts The 90s – ett försvarstal som snart drar ut på Sveriges vägar. Själv blev jag hur nittiotalssugen som helst och började kika runt på videoguldgruvan internet efter gamla sköna nostalgihits från mina tonår. Det var ju förstås hur kul som helst och förtjänar en följetong. Här kommer nummer ett, Soul Asylums Runaway Train. Minns och njut!

Sitter och..

..halvlyssnar på radiosändningen av den utrikespolitiska debatten i riksdagen medan jag skriver på lite pluggrejer. Carl Bildt har precis avslutat sitt anförande där han gång på gång understrukit vikten av att stärka mänskliga rättigheter globalt. Att skydda mänskliga rättigheter är grundpelaren i Sveriges utrikespolitik, menar Bildt. Ur detta perspektiv är det mycket underligt hur sjutton han missat vad den amerikanska administrationen håller på med på den lilla bit amerikanskt territorium på Kuba som heter Guantánamo Bay. En av de allra mest omdebatterade och aktuella systematiska brott mot mänskliga rättigheter som äger rum just nu sker nämligen där. Att detta inte fördöms och aktivt motarbetas av Carl Bildt är en skam för oss som svenskar, européer och medborgare i den globala sammanslutning som kallas mänskligheten.

Oförmågan att agera mot orättvisor och förtryck brukar ofta förklaras av oförmåga eller okunskap. Här handlar det inte om oförmåga – som representant för Sverige i världen har Bildt stor makt och handlingsutrymme. Inte heller kan det bero på okunskap. Inte ens den som knappt öppnar en dagstidning eller knäpper på nyheterna på kvällen kan ha missat vad den amerikanska administrationen sysslar med på Guantánamobasen. Nä, det måste finnas någon annan förklaring. Är det så att vår utrikesminister inte tycker att de män som på minst sagt tvivelaktiga grunder sitter eller har suttit inspärrade på fånglägret på Guantánamo Bay förtjänar samma grundläggande mänskliga rättigheter som andra?

Andra bloggare om Carl Bildt, Guantánamo Bay, utrikespolitisk debatt

Tim Burtons..

..senaste, Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street, är precis så bra som förväntat. Det är alltid ett äventyr att hänga med in i Burtons sagovärldar – vackra, mörka och skrämmande magiska platser man inbjuds att betrakta på tryggt och säkert avstånd från andra sidan filmduken. Vi Burtonfans har vant oss att se polaren Johnny Depp och kärleken Helena Bonham Carter gestalta huvudkaraktärerna i hans filmer – de är lika självskrivna i Burtonrullar som Helena Bergström och Reine Brynolfsson i Colin Nutleys Sverigebetraktelser. Rollerna som Sweeney Todd och Mrs Lovett är som gjorda för Depp och Bonham Carter, som berättar filmens historia på ett alldeles perfekt ruskigt och vackert sätt.

Och hur kan man annat än älska Tim Burton då han använder helsköna Sascha Baron Cohen? Först hysteriskt rolig som korkad brittisk hiphopsnubbe, sedan fejkad kazakstansk reporter och österrikisk gay och nu skön som italiensk barberare som iklädd lila tight kostym kliver runt bland råttor och avfall på gatorna i ett artonhundratals London.

Andra bloggare om Sweeney Todd, Tim Burton, Sascha Baron Cohen, Johnny Depp, Helena Bonham Carter

Att spara ut..

..håret. Puh. Det är ju inte det minsta kul. Förstås. Inte konstigt att jag haft det rakat i tio år och gillat det massor. Fast nu är jag ju sugen på att förändra frisyren och har bestämt mig att spara håret. Får se om jag orkar hålla ut. Minns ni förresten Monchichi? Just nu är jag mitt i den fasen. Fast på mig är det inte alls så charmigt som på det japanska lilla mjukdjuret.

A till Ö om..

..varför HBO är den tokgrymmaste producenten av tv-serier någonsin:

Alan Ball – för att han skapat Six Feet Under, min första HBO-craving.

Baltimore – för att staden skildras så bra i The Wire att man utvecklar kärlekskänslor till den trots att man inte varit där.

Clarie Fisher – för att denna underbar dotter i Six Feet Under-familjen Fisher är en av få lyckade skildringar i tv-världen av hur människolivet funkar runt sexton.

D’Angelo Barksdale – för att han är sjukt läcker i första säsongen av The Wire.

Edie Falco – för att hon gör ett skrämmande bra porträtt av maffians first lady Carmela Soprano i The Sopranos.

Frances Conroy – för att hon gör ett lika skrämmande bra porträtt av underbara, oberäkneliga, knasiga och smågalna Ruth Fisher i Six Feet Under.

Geniala David Simon – för att han skapat inte bara HBO-serien The Wire utan också en annan rå och vacker skildring av Baltimore, Homicide: Life on the Street.

Helsköna Bubbles – för att han är en oslagbar snubbe på Baltimores gator i The Wire.

Idris Elba – för att han ger oss Stringer Bell, en av de mest intressanta gangsters i tv-historien.

Junior Soprano – för att han är en oknäckbar maffioso-farfar som rockar.

Keith Charles – för att han skulle få mig att konvertera till bög rakt av om det bara gick.

Lester Freamon – för att det med all säkerhet inte finns någon smartare och skönare polis out there. Och för att han är grym på att montera dockhusmöbler.

Meadow och AJ – för att de helt enkelt ÄR maffiakids.

Nate Fisher – för att han är en skön typ under de första Six Feet Under-säsongerna. Och trots att han blir en idiot under den sista.

Omar Little – för att han är den skönaste gangstern någonsin.

Paulie – för att han är Paulie. För hans frisyr, hans skor, hans mimik, hans gester, hans guldsmycken, hans gång, hans paranoia, hans träningsoveraller. Och när han traskar runt i snön utan sko tillsammans med Christopher i det kanske allra bästa Sopranosavsnittet, Pine Barrens.

Queer – för David och Keith, Claires gayvännina Edie i säsong fyra, Vito Spatafore och hur han blir förförd över en servering Jimmy Cakes av en pannkaksstekande motorcykelsnubbe, för übercoola Kima i The Wire, och förstås Carries ursöta gayvän Stanford Blatch i Sex and the City.

Rico – för att han är en så klockren äkta karaktär och för att han är oslagbar på att styla lik.

Steve van Zandt – för att han gör sitt livs bedrift då han ger oss underbara Silvio Dante. Och så spelar han ju schysst bakom Brucan förstås.

Tony Soprano – för att historien om hans liv gett ytterligare mening till mitt liv. Yep. The Sopranos visar att sjukt bra artificiellt liv absolut kan göra det verkliga livet en smula bättre, skönare och mer intressant.

Underbara Drea de Matteo – för att hennes Adriana är perfekt maffiachick ut i fingerspetsarna.

Vinjetterna – för att musiken som leder oss in i Six Feet Under, The Wire och The Sopranos värld är ruggigt bra. Och på tal om musik, favoriterna Jethro Tull spelas i inte mindre än två HBO-avsnitt. I en The Sopranos-episod kommer Tony ner i köket gnolandes på Fat Man, och Bouree dyker upp i en Six Feet Under-scen mellan Ruth och Hiram.

X rimmar på Sex. Sex in the City – för att serien fortfarande, efter att sisådär tre-fyra genomtittningar av varje avsnitt – de sänds ju hela tiden på alla möjliga tider och kanaler – är grymt underhållande. Det bästa med Sex in the City är nog den välskrivna och smarta dialogen som gör att serien håller att se om igen.

You! Proposition Joe förstås – för hans stencoola uppsyn.

Zonen Hamsterdam – för att det är sjukt få ord som börjar på Z och bokstaven får därför representera Hamsterdam, frizonen som införs av major Colvin i säsong tre av The Wire.

Åttiosex – för att det sista, åttiosjätte avsnittet av The Sopranos var ruggigt, ruggigt bra. Och för att David Chase inte tog död på T utan lät oss göra det själva, om vi ville.

Älskade familjen Chenowith – för att de är sjukt dysfunktionella, egotrippade, weirda och alldeles, alldeles underbara; coola Brenda, galna Billy, verkligen galna Margaret och Bernard.

Ömhet – för att varje karaktär och dess öde, varje stad, gata och stadsdel, varje övergripande liksom pyttelilla story – varje fragment av dessa konstverk skapats med en ömhet som gör att de alla har en plats i mitt hjärta.

Andra bloggare om HBO, Six Feet Under, The Sopranos, The Wire, Sex and the City

Söndag..

..i Pildammsparken + sol = massa folk och ännu fler fåglar.

Snart dags..

..för en återkommande succé: Asylgruppens fest. En lajbans kväll utlovas, och dessutom går alla intäkter oavkortat till gömda flyktingar i Skåne. Den 9 februari smäller det, klockan 21 på Turkiska föreningens lokaler på Norra Grängesbergsgatan 8 i Malmö. För 80 kronor, alternativt 50 kronor för autogiromedlemmar eller vid tecknandet av autogiromedlemskap, får du utsökt mat, billig öl och schysst underhållning av Hold Your Horses, svängigt country/bluegrassband från Malmö, Räfven, sjövilt kletzmer/Balkanröj från Göteborg samt oslagbar rockringsshow av Martin Nurmi. Don’t miss it for the world!